Krönika till PS!
  våren 2008
Om socker
Oneliners
Uttråkad?

När jag föreläser brukar jag fråga vad som är självförtroende och vad som är självkänsla. De flesta vet att självförtroende kommer av saker som kunskap, erfarenhet, beröm och framgång. När vi ska definiera självkänslan blir det tyst.
-Var kommer den ifrån, envisas jag.
-Hemifrån, föreslår någon tveksamt. Gruppen framför mig ser bekymrad ut. De vet med sig att de borde kunna det här.

Jag kunde själv inte sätta fingret på skillnaden innan jag lärde mig den kanske tuffaste vägen av alla: jag gick in i väggen. Jag blev infångad i sista sekund av den man som sedan blev min mentor, Torsten Hansson. Annars hade skadorna tagit ännu längre tid att läka.
Nu tog det fyra år att bli av med tröttheten, sju år innan jag kunde börja med stand up igen och nästan tio innan min stresstålighet var återställd.
Det är bittert att inte kunna jobba med något man vet man är bra på av en så simpel orsak som att jag inte hade lyssnat till min inre röst.

Jag bannade mig själv och tyckte jag burit mig åt som en idiot. Det hjälpte inte. Kändes inte bättre heller. Först när jag såg med förbarmande på mitt handlande kunde jag se hur formad jag var av min uppfostran.

Min inre röst var stark när jag var barn. Jag ”visste” när något var rätt eller fel för mig. Varför skulle jag lyda när ordern gick på tvärs mot hela min person? Jag förstod det inte.
Min pappa var bekymrad. -Lyda, det har du aldrig kunnat, sa han ofta, och det hördes lång väg att det inte var menat som något positivt.

Vad är uppfostran? Ja, bland annat ett försök att ersätta vår inre värdemätare med ett regelverk av borden och måsten istället. Vara artig, ställa upp, inte säga ifrån, inte tro att man var nåt. Tyvärr gick läxan in så småningom. Framför allt den att inte tro att man var nåt. Jantelagen är en lag jag undviker att bryta mot än idag, tro det eller ej.

När den stora vågen av utmattningsdepressioner och utbrändhet kom stod många frågande varför detta i så stor utsträckning hände oss här i Sverige. Jag tror faktiskt att jantelagen är en av orsakerna. Jag kan bara gå till mig själv.

När jantelagen förklarat mig som värdelös började jag leta efter ett sätt att få värde. Då såg jag att människor som jobbade hårt och var duktiga fick respekt av andra. Aha! Här fanns alltså lösningen, om man jobbar hårt så duger man!

Jag önskar att någon redan då kommit till min arbetsplats och spaltat upp skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. För i likhet med så många andra började jag alltså nu målmedvetet att fylla på mitt självförtroende medan självkänslan stod i orubbat bo på minus.
För varje avslutat projekt, varje lyckad premiär kom den enorma tomheten efteråt som ett brev på posten. Ruset av lycka förbyttes i baksmälla. Visst var jag duktig, men nu var det var över och jag stod på noll igen kändes det som.
Men jag fann snart en smart strategi: Om jag ALLTID jobbar behöver jag aldrig bli ”bakfull”, eller hur? Jag tror inte det skedde medvetet, men arbetet blev snart en bubbla jag befann mig i alla dygnets timmar. Högst ovilligt lämnade jag den ibland för att sova eller göra saker med familjen.
Omgivningen såg att jag var sjuk men självinsikten var noll.
-Sluta gnälla, det är bara den här veckan som är tjock, nästa vecka är mycket lugnare.... Idag kan jag höra hur många omkring mig som ljuger så de tror sig själva när de säger så. Arbetet har övergått i narkomani, och alla som försöker ta drogen ifrån en är fiender även om de menar väl.

Jag hade tur som hamnade i väggen. Det finns de som jobbar ihjäl sig. För att inte det ska hända mig har jag lagt ganska mycket tid och pengar på att lära mig hur jag själv fungerar och bygga upp min självkänsla. Nu klarar jag bättre att vara ledig och jag har aldrig varit så sams med mig själv som nu.

För att bygga självkänslan har jag jobbat med att lyssna bättre på och följa min inre röst, blandat med qick-fixes som affirmationer. Jag kände inte till affirmationer innan men är förundrad över hur kraftfulla de är.
När prestationsångesten sätter in - vilket är oundvikligt i mitt yrke brukar tio ”Jag gör så gott jag kan” få mig att lugna ner mig så jag kan ta itu med jobbet. ”Jag duger som jag är” lär mig att slappna av när ”alla andra” är duktigare/tjusigare/etc etc och när mänskor gör mig illa eller tar min energi har ”Jag är värd något bättre” gett mig styrka att lyfta mig ur offerrrollen och värna mig.

Mitt liv kommer aldrig att gå som ett rakt snöre. Mina försök att bara vara vanlig och inte tro att jag är något är hedervärda, men någon gång måste jag inse att ingen är normal egentligen.
Jag t ex är en kreatör och min största drivkraft är lust. Det betyder också att dit lusten för mig måste jag följa oavsett om det är bra för karriären, fördelaktigt ekonomiskt eller ett vansinnesprojekt på pappret. Finns lust går det mesta. Finns den inte blir det förr eller senare katastrof.
I denna otrygghet vilar jag - tryggt!